Faran med barn
Vi var ute på promenad och gick förbi en pulkabacke där barn med livliga tjut kastade sig nedför på pulkor och stjärtlappar. Jag och Henk såg på varandra och tänkte samma sak.
Nämligen "Loke får aldrig åka pulka".
Tänk på allt farligt som skulle kunna hända, han skulle kunna flyga ur och bryta armen, ett revben eller rent av lillfingret!
Och tänk då vidare, när han ska cykla första gången. Han måste ha hjälm, armbågsskydd, knäskydd, handledsskydd, hakskydd, suspensoar, vadderad jacka, hockeymask, skumgummibyxor....nej, bättre att han aldrig får cykla.
Och tänk när han ska gå ensam till skolan första gången! Han måste ha GPS, överfallslarm, knäskydd och hjälm (ifall han halkar på trottoaren), han får inte prata med främmande människor, han måste ha backspeglar så han kan se om det kommer något bakifrån....nej, bättre att alltid köra honom till skolan.
Simma...tänk när han ska simma själv första gången. Han måste ha flytväst, badring, simdyna, såna där uppblåsbara puffar på armarna, en visselpipa så han kan få hjälp om han drunknar och krockkuddar, så att ingen annan stöter till honom....nej, bättre att han håller sig på torra land.
Hur gör ni egentligen som låter era barn klara det här? Jag är livrädd för allt och inget och kommer antagligen vilja bära Lokeman överallt i bärsele tills han är 15 och får moppe...moppe ja...hu, vad farligt, tänk på allt han måste ha för att skydda sig på moped.....
Haha, jag känner igen dem där tankarna :)
Brukar också tänka på framtiden. Hur jag ska skydda Devin från alla "faror" som finns här i världen ;P
Tack! Ja, han är allt en liten knubbis, men ack så gó han är våran lilla Devin! :D Usch ja. Är rädd för att jag kommer bli en sån där överbeskyddande och fjompig mamma när Devin blir äldre! HAHA.
Ursäkta ett härligt fniss! Det kommer att släppa lovar, hoppas du inte har en rymmare som C var..helt hopplös.
Han rymde hela tiden, till och med från "dagis"..ja kära nån.
I vattnet var han grym..han kastade sig i utan att vara rädd.
Minns när han hoppade i utan armpuffar (två år) jag var faktiskt cool..kollade hur han skulle fixa det, men han kom upp frustande.
På med armpuffar sen fortsatte han hoppa..phu!
Men han lever än...haha.
Oron som föräldrar kommer man aldrig ifrån. Ju större barn ju mera oro. Och tänk barnbarnen ....
Allt kommer att gå bra. Du å Henk har ju klarat er?
Kramis och slappna av
Jag brukar blunda helt enkelt när Skrotis ägnar sig åt sin nya favorit-sysselsättning: att springa nedför (alldeles för branta) backar! Kanske inte den bästa aproachen men men
Hur trivs ni annars i Våxnäs förresten? Brukar hålla lite span efter er när jag är där nere och tramsar men ännu ingen lycka
Har ny blogg förresten)
Jag kommer ihåg när Emmie va mindre va fjompig jag va med henne. Höll typ i henne i rutschkanan tills hon va tre, va livrädd när hon hade lärt sig gunga själv på dagis, dessutom får de STÅ upp...
Visst de slår sig men sen är det bra...
Men du glöm inte isbroddar oxå när han ska gå till skolan, man kan halka och få hjärnskakning...Det fick Micke :P
Kram