Att jag är knäpp på många vis vet vi ju om.
Men visste ni att jag har ett nästan tvångsmässigt beteende? Och det gäller att be om förlåtelse.
Jag ber tamejtusan om förlåtelse för allt.

Igår när vi försökte lägga Loke samtidigt som Henk skulle sova och det inte gick bad jag om ursäkt flera gånger.
När jag ber Henk att ta honom en stund så att jag får pyssla med mitt kan jag säga förlåt.
När Loke skriker och jag inte kan få tyst på honom så ber jag om ursäkt.

Men värst var jag tydligen på förlossningen. Jag själv var så uppfylld av smärtor och lustgas och gråt att jag inte minns det, men Henrik har berättat att jag bad om ursäkt säkert 100 gånger under de 2,5 dygn jag låg där.

Jag bad om ursäkt för att Henrik inte hade fått sova efter sitt nattshift.
Jag bad om ursäkt för att han fick massera min rygg.
Jag sa förlåt för att han fick sova andra natten på en sackosäck.
Jag sa förlåt för att han fick stå ut med så mycket skrik och gråt från mig.
Jag bad om ursäkt för att han fick hjälpa mig med att gå på toaletten.
Jag bad om ursäkt för att han inte fick i sig ordentligt med mat.
Jag sa till och med förlåt för att inte min livmodertapp öppnade sig som den skulle.
Plus att jag tydligen bad sköterskorna om ursäkt för att jag var så besvärlig.

Real nutcase med andra ord.