I nästan 2 veckor så sov Lokeman hela nätter.
Det var så underbart, man kände sig verkligen som en människa på dagarna!
Vi trodde att han äntligen hade börjat sova som barn i hans ålder ska sova, men tji fick vi.

Nu har han krånglat tre nätter i rad och vi börjar förstå att allt har gått tillbaka till det normala, med att springa upp och ge vätska, stoppa in napp och trösta i allmänhet tre-fyra-åtta gånger per natt.

Ni anar inte hur fort man vänjer sig vid att få sova hela nätter och hur trött man blir när man inte får det längre.