Roligt att så många läste första luckan i min julkalender!
Jag vill inte skrämma er och jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, men jag vill att ni ska lära känna hela mig lite bättre, jag har en tendens till att inte vara så personlig i bloggen alltid.
Tyck inte synd om min barndom, för det gör inte jag. Det var som det var och nu är det som det är och jag är ganska lycklig ändå!

Ni läsare kan ju börja fila på vad ni vill att jag ska blogga om på självaste julafton också och tipsa om era idéer.

Nåja, lucka två.

Min första kärlek.
Om man inte räknar med otaliga musikalstjärnor (eller vem som helst som sjöng underbart) eller övervintrade hippies (eller vem som helst som hade lysande ögon och långt hår, jag var hårfetishist redan som liten) så måste min första kärlek ha varit min granne Benny.
Benny var (är) två år äldre än mig och bodde i huset bredvid.
Han var min allra bästa vän, han var den som lärde mig allt jag behövde veta för att klara mig i livet.
Han var ju faktiskt två år äldre och mycket mer världsvan!
Han lärde mig bland annat hur man lurar sina föräldrar att man sover fast man inte gör det.
Han lärde mig hur man smyger upp mitt i natten på det allra tystade vis för att titta på förbjudna skräckfilmer.
Han lärde mig att pojkar tycker om att se på nakna tjejer, om de hade fått bröst vill säga.
Han lärde mig barbiedockor kunde knulla med varandra om de inte hade kläder på sig.
Han lärde mig att pojkar och flickor kunde göra som barbiedockorna också, bara de inte skvallrade för föräldrarna.
Han lärde mig att han frös ut mig efter att jag hade skvallrat för föräldrarna.

Han var underbar faktiskt och i flera år var vi oskiljaktiga.
Han sa alltid att skulle han nån gång gifta sig så skulle han gifta sig med mig.
Men som alla vet så håller aldrig första kärleken.
När vi hade börjat skolan så var det inte roligt att vara kompis med en sån liten tjej liksom.
Så vi tappade kontakten.
Mycket sorgligt.