Fick en kommentar på mitt förra inlägg från en anonym människa som skrev så här:

Hej, jag ber och ber och ber och hoppas att du läser igenom detta, och efteråt försöker klassa det som "icke-reklam", trots att jag vet att det skriker bloggreklam om det, men om du läser vidare inser du att det är reklam i gott syfte.

Jag är en av många inom "blogg-världen" som kämpar för att nå toppen, eller i alla fall hamna bland de 100 mest lästa.
Anledningen är i själva verket absolut inte för att söka kändisskap eller bli berömd, det hoppas jag slippa, eftersom att jag bloggar anonymt...vilket är sällsynt och kan verka konstigt.
Men med tanken på innehållet i min blogg anser jag att jag mår bäst av att kämpa för att behålla min anonymitet.

Jag skriver för att skriva av mig, jag måste få ventilera - och nu såhär år 2009 finns det inget bättre eller modernare vis att göra detta på. I samma sväng som jag får ur mig de ord jag behöver tömmas på finns chansen, förhoppningarna, också om att jag eventuellt i bästa sätt genom mitt enkla skrivande kan hjälpa folk runt omkring.

Jag skriver för att överleva, och för att stötta...jag skriver om kampen tillbaka till ett normalt liv, längtan efter glädje och lycka...jag skriver för att jag måste, för att bearbeta. Jag skriver om min vardag efter våldtäkten.

Genom att bara läsa denna kommentar hjälper du, genom att välja att godkänna den hjälper du ytterligare.

Kanske kan du också hjälpa ännu ett steg?! Javisst...både för min skull - för att nå ut - och för andras skull för att de lättare ska hitta till mig.
Du kan publicera min kommentar som ett inlägg, eller på ett annat enkelt sätt bara skriva en liten länk helt oskyldigt, till mig, i ett inlägg eller i ditt vänstra hörn på bloggens sida.

Jag tackar dig tusen gånger om för att du (om du gjorde det) läste igenom denna långa kommentar. Och återigen - se det som behövlig och god reklam!

Mvh,
Anonym


Jag tyckte det osade Limberger-ost om alltihop, men ville inte förkasta det på en gång. Så jag gick in på hennes sida (hon lämnade självklart sin adress, men jag lämnar den inte vidare) och läste och det är ganska uppenbart att hon är en attention-whore. Även om hon nu har blivit våldtagen, vilket inte är en omöjlighet, så borde hon förstå att ingenting blir ogjort eller bättre av att hamna på bloggtoppen. Att skriva av sig är bra, det gör jag också ibland, men jag propagerar verkligen inte för att folk ska läsa och tycka synd om mig, låta mig klättra på bloggstegen och kanske bli erbjuden pengar för bloggen.
Ett speciellt inlägg på hennes blogg fick mig att få upp ögonen lite extra. Om man skriver av sig sina jobbiga tankar och använder bloggen som terapi så skriver man inte som hon:


Usch, jag mådde dåligt när jag läste det faktiskt. Men jag testade henne. Jag skrev en kommentar i hennes senaste inlägg som löd så här:
Jag är ledsen tjejen. Jag tänker låta din kommentar vara synbar för den som vill se i ett dygn, men jag tänker inte länka dig. Jag har själv varit med om våldtäkt för 15 år sedan och trots att du kanske tror det så blir INGENTING bättre av att folk läser om hur du mår. Du kan må bättre av att få skriva av dig men att hamna på topp 100-listan förändrar ingenting (det är vad jag skrev alltså)

Och hon godkände inte min kommentar. Det är klart hon inte gjorde, den är ju negativ gentemot hennes försök att klättra på listan. Hon godkände flera andra "tycker så synd om dig"-kommentarer i senare inlägg, men inte mitt. Det var spiken i kistan, därefter tog jag bort hennes kommentar från min blogg och tänker därför inte länka er vidare till henne och hjälpa henne i sitt självförverkligande