Jahapp, jag har en massa läsare faktiskt, men inte en enda som svarade på ifall ni ville att jag skulle göra min "julkalender". Lite tråkigt tycker jag, det är sällan jag får svar på frågor av er.
Men min skära make ville gärna läsa min "julkalender", så här kommer första luckan. Varning för långt inlägg.

Mina föräldrar

Ojojoj, vart ska man starta egentligen?

Startar med min pappa. Han är ju faktiskt ett kapitel för sig.
Och nu kommer jag att vara brutalt uppriktig, för brutal är något han har varit bra på.
Under hela min uppväxt fick jag nämligen stryk av honom.
Och inga daskar på rumpan direkt, utan riktigt stryk (dock utan benbrott och dylikt, cred för det)
Sista gången han slog mig var jag 14 år gammal. då fick jag dra ned byxorna och han slog mig på bara stjärten med sitt bälte. Det var inte så mycket att det gjorde ont som att det var otroligt förnedrande att ligga med bar rumpa.
Jaja.
Efter att han slutade slå mig så kom den verbala misshandeln istället.
Han sa ofta till mig att jag var värdelös, att jag aldrig skulle bli någonting, att jag skulle sluta som a-lagare.
Men jag älskade honom. Oj vad jag älskade honom! Fråga mig inte varför, men jag tror det var för att när jag var liten så visste jag inte att det inte skulle vara så.
Och de gånger han var en bra pappa så var han verkligen en bra pappa.
Förutom detta så var han notoriskt otrogen mot min mamma under de år de levde tillsammans.
När de skiljde sig så skyllde han allting på mamma och de blev bittra fiender som kastade skit emellan sig via mig och lillebror, eftersom de inte pratade med varandra.
Inför mitt bröllop i juli 2006 så sa jag att om de inte kunde hålla sams så ville jag inte ha dem där den dagen. De fick lova att inte säga något otrevligt alls, för då skulle de förstöra min dag.
Min bröllopsdag kom, min pappa blev full och började sent på natten bråka med min mamma.
Och sen den dagen har vi inte pratat med varandra, trots att han har ett barnbarn som är över ett år gammal.
Det var min pappa det.

Min mamma då.
Det finns inte lika mycket att skrika om min mamma.
Hon kämpade hela min uppväxt, var inte alltid världens bästa mamma, men oftast var hon faktiskt det.
Hon tvingade mig att leva när jag ville dö, flera gånger.
Jag skäms så fruktansvärt idag för allt ont som jag har gjort henne i mina rebelliska tonår.
Idag är hon min bästa vän och jag älskar henne dubbelt upp, eftersom hon är den enda föräldern jag har kvar.
Hon kämpar fortfarande, men numera mest med sig själv och sina krämpor då hon egentligen är delvis invalidiserad men tvingas jobba ändå. Jag försöker hjälpa henne och gottgöra allt hon gjort för mig genom livet.

Jepp, det var det inlägget. Min första lucka. Inget direkt komiskt i det.
Men en bra sak har jag faktiskt fått av pappa...det är hans sjuka humor som jag har ärvt som folk ofta uppskattar!