Nej, idag var ingen vidare dag.
Så jag är inte på skämthumör idag.

Imorse sa jag att jag inte hade den minsta lust att jobba idag, bara en känsla liksom.
Och det första som händer på avdelningen efter nattrapport och genomgång av patienterna är att en av "mina" barn blir sämre.
En liten tjej på 2 år, enorma andningsproblem. En frisk människa utan syrgas brukar ligga på 99-100% syresättning.
Den här tjejen hade imorse 55-65% syresättning, och då hade hon ändå massor av syrgas på.
Föräldrarna hade det riktigt jobbigt, de grät båda två och jag fick bita mig så hårt i tungan att jag hade blodsmak i munnen för att inte gråta själv. Där är det ju jag som ska vara stark och stötta.
Det blev i alla fall bestämt med läkaren att vi inte kunde göra mer för lilltjejen. Så när vi stängde av hennes syrgas så somnade hon in på 2 minuter.

Sen var det bara att bita ihop och klara sig igenom dagen med andra barn att ta hand om och dessutom städa ur den avlidnas rum till slut. Inte roligt alls, mitt första dödsfall som jag varit närvarande vid.
När jag kom hem från sjukhuset så var det första jag gjorde att lyfta upp Lokeman, krama honom (nästan för hårt) och låta all sorg rinna ur mig. Oj vad jag grät. Och sen tackade jag Loke för att han har den goda smaken att vara frisk.
Ens liv sätts verkligen i perspektiv när man arbetar på en sån avdelning, man blir otroligt tacksam för det man har.