Hehehe

Igår tog jag en morgonpromenad i 2,5km-spåret i skogen här.
Mot slutet blev jag omsprungen av en joggare som såg på mig med ett föraktfullt flin när han tog ut sina steg ordentligt och sträckte på sin vältränade rygg.
Fem meter framför var det en ganska brant uppförslutning som han gav sig i kast med.
Halvvägs upp slant han i barren med vänsterfoten och hamnade pladask med näsan ned i spåret.
Snabbt som attan var han på benen, kastade en orolig blick bakåt på mig (för att se om jag noterat hans vurpa. Svårt att låta bli, han var precis framför mig) och försvann sen fortare än kvickt ur min åsyn.
Då joggade han inte mer, då sprintade han.
Och jag fnissade elakt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0