Idag har jag jobbat på dagis.
På en avdelning som är helt och hållet avskyvärd!
Det är hemskt att säga så om barnen, men majoriteten av dem på avdelningen får mitt lilla monster att verka som den raraste och snällaste lilla ängel som nånsin existerat.

De slogs, de kastade saker, de revs och de bets och nöps och drog i hår. Och inte bara på varandra, utan också på oss fröknar. Dessutom trotsade de, vägrade göra som vi sa åt dem och fick vredesutbrott när vi sa åt på skarpen.
Det är inte bara inbillning av mig heller, oftast är det 3 fröknar på en avdelning med 18-20 barn, men på den här avdelningen är det 4 fröknar för att orka med. Och idag var det bara 14 barn, ändå var det kaos.

Jag jobbade bara i fem timmar, men jag var lika slut efteråt som när jag har jobbat en dubbeltur på äldreboendet.

I alla fall, det var en annan vikarie där också, en tjej som var 20 år. Vi skulle läsa för barnen och hon letade upp en bok som heter "Barnens Dag i Bullebyn". Förvånad berättade hon att hon inte hade en aning om att det fanns såna småhistorier om Bullerbyn. Jag berättade att jag hade haft den boken som liten och hon utbrister: "Va? Är den SÅ gammal?"

Tack tack. Jag är inte 30 än liksom.