Känns som att det inte spelar nån större roll längre. Den här graviditeten är full av komplikationer. Bland annat så får jag inte bära någonting tyngre än min egen handväska, jag får inte ligga med min make förrän barnet är ute och jag får inte bli upprörd. Men samtalet och sms:en jag fick förut satte igång en panikångestattack hos mig som resulterade i underlivsblödningar. Bra va? Jag ringde gynakuten, men de sa att så länge jag inte hade ont så räckte det med att jag kommer in på min bokade tid på torsdag. Så nu vet jag inte alls om det blir något av det som startade den här hemska eftermiddagen.

Varför ska jag behöva ha skuldkänslor och skämmas för hur och om jag väljer att berätta eller inte berätta om min graviditet? Är inte jag vuxen nog att få bestämma det själv? Och är inte folk självmedvetna nog att tänka ett steg längre när de läser "de viktigaste"? Tänk om de viktigaste menades Henrik och gynekologen? Förhastade slutsatser är så otroligt farliga och kan skapa de mest otroliga argumenten utan att man först har tagit reda på fakta.

Jag älskar alla i den familjen så oerhört mycket, men på något vis lyckas de ofta få mig att känna mig undervärderad, som ett barn och ge mig grymma skuldkänslor för saker som jag egentligen inte borde ha. Speciellt inte nu när jag försöker att sätta mig själv på prio ett.

Nu får ni ursäkta, jag måste gå och byta binda så att mitt potentiella foster kan vila på ren bädd